I know you love me

You here the sound of my voice

Jag har faktiskt precis kommit hem, så sitter och dricker coca cola och har jätte ont i armarna också, TACK FÖR DEN ROBIN .... Nu ska jag förklara för er kära läsare, hur förjävla synd det är om mig. Men först ska jag berätta om varför jag inte har skrivit ikväll.  Det är så att jag har varit hemma hos bästa vän Micke och då hade jag ju ingen ork att blogga tyvärr, jag måste erkänna att vänner går långt före bloggen. Tyvärr så bryr jag mig inte alls om er läsare, men jag vet att ni älskar mig ändå. ;) Jag och Micke var hemma hos honom hela kvällen och tittade på tv och satt vid datorn mest, ni vet det vanliga man brukar göra. Vi tittade även på en film End of the line hette den, en skräckfilm. Helt okej sådär, eller titta den va bra först, men sen mot slutet så förstod man ingenting, det var ju lite synd.. Den handlade om en tjej som hette Karen som var påväg hem från jobbet med tunnelbanan då den helt plötsligt stannade i en tunnel och det blev mörkt och så.. Inne på tunnelbanan så träffade hon några personer och det visade sig att vissa på den där tunnelbanan var något typ av kristna personer som skulle ''rädda folks själar'' genom att döda dom, låter lite skumt va.. Men det var tydligen för att inte jävulen skulle komma och döda dom istället. Så Karen och hennes ''kompisar'' eller vad man ska kalla det sprang omkring där i någon laburintisk tunnelbanegång för att gömma sig för dom här personerna.. Filmen var faktiskt väldigt läskig/smått äckligt vid vissa tillfällen!
Vid tolvtiden så drog jag hem i hopp om att få komma hem och ta det lugnt för jag var så otroligt trött.. Min bror Robin skulle hämta min i farsta strand minsan på moppen och det var ju extra bra dådå. (nu kommer vi till det som varför det är så synd om mig då) Tyvärr så han vi inte komma längre än till Björkallén ungefär innan vi fick sopatorsk och vi blev tvugna att gå tillbaka till Farsta strand med moppen för att tanka. Och det dröjde inte längre innan en tjej som jag tyvärr inte gillar eftersom att min brorsa var fett kall mot henne förut så började hon kalla mig för hora och grejer, och då har man tyvärr inte min respekt kvar. Jag tar ju inte direkt åt mig av det hon säger men ett förlåt skulle göra saken mycket bättre. Men iaf när hon ringde så blev jag, tänk jagjagjag, lilla absolut inte direkt starka jaaaaaaaaaag tvungen att dra den där jävla moppen till farsta strand, jobbigt värre! Iförsig så var det mest nerförsbackar som jag satt på moppen och rullade ner för, wihu! Efter vi tankat så var det bara raka vägen hem till min älskade coca cola, det är kärlek eller hur? ;)